Tankar kring medias etiska gränsdragningar
Medierna brukar kallas den tredje statsmakten, och visst är det sant. Media har en otroligt viktig roll i vårt samhälle, de ska granska makthavare, förmedla information och kanske också skapa opinion. Men man får inte glömma att media också till stor del är privatägd och har krav på att sälja lösnummer, att göra vinster.
Vad gäller inslaget i programmet ”medierna” om mordet på en man i Malmö, så hade jag gjort samma bedömning som Sydsvenskan, dvs att det inte var relevant information att gå ut med den misstänkte gärningsmannens religion. När de kontaktade åklagaren avfärdade han ju dessutom, att hatbrott var motivet. Så enligt den 10e pressetiska regeln ” Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande” så borde inte informationen ha publicerats.
Sen förstår jag att tidningarna känner sig stressade över att faktiskt publicera en nyhet medan den är just ny och het, eftersom konkurrensen från internet har blivit så stor, precis som de problematiserar kring i programmet medierna. Men personligen anser jag att det snarare har att göra med mediaföretagens vinstintressen än med att några etiska avvägningar har förändrats.
När t.ex. aftonbladet, valde att skriva om den misstänktes blogg med extrema åsikter i moralfrågor, så ledde de in allmänhetens tankar på att det var ett hatbrott, ett religiöst motiv att mörda en homosexuell man. Det är möjligt att det också var sant, men vid tidpunkten för publiceringen fanns det inte några bevis för det.
Att hela tiden rapportera om en viss religiös grupp i samband med en viss typ av dåd skapar förutfattade meningar i samhället, både bland befolkningen och bland media själva.
Det skapar en bild av att mord har religiösa förtecken och att muslimer är onda. När bomben smällde i Oslo innan attentatet på Utöya i somras, rapporterade tidningarna direkt om att det var islamister som låg bakom terrorattacken. De kom av sig lite när det sen visade sig vara en vit, etnisk norsk man som inte alls var muslim som hade utfört illdåden. Då kallade man det helt plötsligt inte för terrorattack längre. Som om det bara är muslimer som kan utföra terrordåd och att allt som muslimer gör också har terroristiska förtecken.
Ett annat väldigt aktuellt fall där jag tycker media visat stor brist på reflektioner över etiska gränsdragningar är rapporteringarna kring socialdemokraternas förre partiledare Håkan Juholt och hans bostadsbidrag. Där rapporterade media saker som stått i andra tidningar, utan att kontrollera fakta, publicerade ”sanningar” som sen visade sig vara rena lögner. Det strider rakt av mot den andra punkten i de pressetiska reglerna
”Var kritisk mot nyhetskällorna. Kontrollera sakuppgifter så noggrant som omständigheterna medger, även om de tidigare har publicerats. Ge läsaren/mottagaren möjlighet att skilja mellan faktaredovisning och kommentarer.”
och det var saker som var enkla att kolla upp, en surfning på riksdagens hemsida, eller ett telefonsamtal till riksdagskansliet och vips så hade man haft fakta.
En artikel som publicerades i min egen lokaltidnings nätversion 2011-10-13 hade rubriken ”Meningen som Juholt missade” och refererade till en text på riksdagens hemsida om bidragsreglerna. Problemet var bara att texten man hänvisade till hade uppdaterats och förtydligats EFTER skriverierna i tidningarna…vilket inte alls framgick av artikeln utan man raljerade över att han ens kunde ha misstolkat så tydliga regler...
En så oseriös rapportering och enkelspårig häxjakt som media ägnade sig åt på Håkan Juholt skadar allvarligt allmänhetens förtroende för media, och går därför stick i stäv med den första etiska regeln,
”Massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling”.
Men återigen får vi inte glömma… medias uppgift är visserligen att granska makthavare men också i allt för många fall just att sälja lösnummer.
Hej Lisa!
SvaraRaderaJag läste med stort intresse dina resonemang kring etiska gränsdragningar. Du tar upp problematiken kring tidningarnas lösnummerförsäljning, vilket också jag tror vara spelreglernas största utmaning. Men när jag kastar ett öga på utländsk media undrar jag ibland vad det är för självcensurering vi håller på med i Sverige. Medierna kallas för den tredje statsmakten, men beter sig ibland som om den styrdes av obefintliga lagstiftningar kring vad som får och inte får sägas. Naturligtvis ska media inte ljuga, eller framställa information på ett sådant sätt att den direkt misstolkas. Men ibland undrar jag hur lite förtroende man har för allmänhetens intelligens och förmåga till kritiskt tänkande. Ibland låter diskursen som om läsarna vore helt oförmögna att skilja på begreppet "misstänkt" och "dömd", och som att läsarna själva inte kan förstå när det handlar om polisens spekulationer eller fastslagen sanning. Du skriver: "När t.ex. aftonbladet, valde att skriva om den misstänktes blogg med extrema åsikter i moralfrågor, så ledde de in allmänhetens tankar på att det var ett hatbrott". Ledde in tankarna kanske det gjorde, men en kritisk läsare hade nog förmått leda ur tankar därifrån också. Om Aftonbladet nämner att mannen i fråga var homosexuell, att de två misstänkta hade uppvisat extrema åsikter kring ämnet, och detta för att polisen såg hatbrott som ett möjligt motiv, kan man inte förmoda att alla läsare direkt ska fälla sin egen dom. I språket finns nyanserna, och om informationen presenteras på ett korrekt och icke-förvrängt sätt, borde läsarna själva kunna detektera dessa nyanser, och förstå om mer information behöver inväntas eller ej. Jag har kikat lite på övriga bloggar och inser att vad jag skriver går emot vad de flesta tycks anse. Kanske är det för att jag utsatts så pass mycket för utländsk press, att det kommersiella spel det på andra platser rör sig om, inte tycks så underligt längre. I t.ex USA går kvällspressen till helt andra extremer. " 'Killers' caught" var en av New York Posts rubriker idag. Mördarna skrevs 'killers' inom enkla citattecken som bevis på att de bara var misstänkta, inte ännu dömda. ("men vi kallar dem för 'killers', det blir roligare så" ) Hur hade vi reagerat om Aftonbladet kallar en misstänkt för 'mördare' inom citattecken? ("tja, vi menar ju inte mördare, men ni fattar..."). I Amerika får man vara smart nog att själv förstå skillnaden. Jag tycker inte att det är en helt obegriplig tanke (även om ovan exempel är i det extrema fallet). Jag inbillar mig att de som aktivt följer medierna också är skarpsynta nog att detektera skillnaderna. Vad jag presenterat är min spontana reaktion, men det är möjligt att mina funderingar ändras då jag läst lite mer av kurskamraternas bloggresonemang.
Trevlig kväll!
Caroline Sjögren
Jag anser att det är bra att du belyser att det saknades bevis då publiceringen av de känsliga uppgifterna i Malmö-fallet ägde rum. Att du sedan direkt, via ett citat, hänvisar till de etiska spelreglerna gör att ditt resonemang får belägg. Som läsare blir det lätt att följa din diskussion.
SvaraRaderaDet märks att du självständigt funderat och kritiskt granskat på egen hand då du väljer att ta med exemplet Håkan Juholt. Även här återfinns ett citat för att klargöra det faktiska mediala felsteget.
Jag saknar dock några saker i ditt inlägg. Det första är styckindelning. Din text behöver andas och för mig som läsare blir det onödigt krångligt att ta sig igenom ditt inlägg. Vidare är jag nyfiken på vad du anser om pressforskarens utsagor om en generösare namnpublicering i svensk press? Detta i syfte att förhindra eventuella framtida brott.
Din diskussion om mediernas hållning till muslimer och terrorism känns lite väl godtycklig och skulle med fördel kunnat nyanseras. För visst sattes våra fördomar på prov den 22:e juli förra året, men Breiviks vedervärdiga dåd omnämndes snabbt i medierna som just terrorism.
Det är en svår gränsdragning för vad som får anses som allmänintresse och inte. Det hade varit intressant med en liten förklaring vad just du lägger in i det begreppet. Detta för att ordet har en så central betydelse i ämnet.
SvaraRaderaJag håller med dig i Malmöfallet och gör där samma bedömning som dig, att det saknar koppling. Aftonbladet beslut tycker jag skapar fördomar på ett sätt, även om man som läsare också har ett ansvar och får tolka själv att det inte har betydelse. Så det är dubbelt som med mycket annat i detta ämne och det är svårt att göra gränsdragningen.
Kanske måste man avgöra i fall till fall men då kommer också olika tolkningar av olika media och därmed olika bedömningar. Med det sagt undrar jag lite hur stor tyngd de pressetiska reglerna har då det inte är juridiskt bindande. Allt detta med en bakgrund som man måste komma ihåg - det är oftast vinstdrivande företag bakom som vill locka läsare och inte vara "sist på bollen". Med att vara sist på bollen menar jag att man vet att andra kan komma att publicera uppgifter så det "spelar ingen roll" vad vi gör, men om man tänker så tror jag man är illa ute i förhållande till etiken och det kan bli en osund mediautveckling.
Tack för intressant läsning med egna reflektioner som var spännande att följa.