Ja du, jag tror att det är nödvändigt. Allt går inte att få ner till en kort notis eller ens en artikel på ett par sidor. Att göra en rejäl genomgång och analys av ett ämne, ett samhällsfenomen, kräver några sidor till. Eller en bok. Det går inte att överlämna hela arenan till doktorsavhandlingar och uppsatser, men sina krav på formalia och sitt dötrista språk. Det orkar ingen läsa. Men en faktabaserad romanliknande bok, kan många fler ta till sig.
Boken ”flickan och skulden” av Katarina Wennstam fick mig att må illa. Och bli förbannad. Fy fan för det samhälle vi lever i idag, som knappt har förändrats alls i sin kvinnosyn på flera hundra år. Jag hade inte blivit lika upprörd av en tabell eller ett diagram i en uppsats, som visat antalet domar som t.ex. innehåller beskrivning av offrets klädsel. Men när utdrag ur domarna citeras, jämte kvinnors berättelser om de övergrepp de utsatts för, då får det mig att reagera.
Författaren, journalisten, är närvarande med sitt ”jag” i boken, hon skriver om de intervjuer hon haft, de frågor hon ställt, de besökt hon gjort, hon är inte en fluga på väggen. I vissa kapitel. I andra kapitel är författaren inte alls närvarande, då är vi i scen, får läsa om en händelse, en våldtäkt, som om den pågick där och då. Boken blandar offrens berättelser, med intervjuer, fakta om vårt lands juridiska historia, och sätter ihop det hela till ett sammanhang. Jag skulle säga att det är litterär journalistik, författaren framstår som noga med att hålla sig till sanningen, hänvisar till konkreta domar, även om namnen på de inblandade så klart är fingerade. Det är inte ett objektivt reportage, det är kritiskt både till vårt samhälle och till våra lagar, det ställer frågor som får oss att rannsaka oss själva. Det tänder en kamplust inom mig, som själv sitter som nämndeman i tingsrätten, att alltid kämpa emot de fördomar som lätt kan smyga sig in i överläggningar.
Jag gillar alltså det mer litterära journalistiska skrivandet som då benämns ”new journalism” i vart fall i den form jag mött i ”flickan och skulden”. Däremot tror jag inte att det vore bra med inflation i stilen, om våra morgontidningar helt plötsligt bara bestod av faktabaserade noveller. Jag ser det som ett komplement, en intressant form för fördjupning av vissa ämnen. Risken är naturligtvis om författarna tar sig friheter, friserar verkligheten lite för att passa bättre in i historien, och ändå utger sig för att skriva under sanningsflagg. Då har vi ett problem. Men det är i grunden samma dilemma som återfinns i all journalistik.
