Tankar kring medias etiska gränsdragningar
Medierna brukar kallas den tredje statsmakten, och visst är det sant. Media har en otroligt viktig roll i vårt samhälle, de ska granska makthavare, förmedla information och kanske också skapa opinion. Men man får inte glömma att media också till stor del är privatägd och har krav på att sälja lösnummer, att göra vinster.
Vad gäller inslaget i programmet ”medierna” om mordet på en man i Malmö, så hade jag gjort samma bedömning som Sydsvenskan, dvs att det inte var relevant information att gå ut med den misstänkte gärningsmannens religion. När de kontaktade åklagaren avfärdade han ju dessutom, att hatbrott var motivet. Så enligt den 10e pressetiska regeln ” Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande” så borde inte informationen ha publicerats.
Sen förstår jag att tidningarna känner sig stressade över att faktiskt publicera en nyhet medan den är just ny och het, eftersom konkurrensen från internet har blivit så stor, precis som de problematiserar kring i programmet medierna. Men personligen anser jag att det snarare har att göra med mediaföretagens vinstintressen än med att några etiska avvägningar har förändrats.
När t.ex. aftonbladet, valde att skriva om den misstänktes blogg med extrema åsikter i moralfrågor, så ledde de in allmänhetens tankar på att det var ett hatbrott, ett religiöst motiv att mörda en homosexuell man. Det är möjligt att det också var sant, men vid tidpunkten för publiceringen fanns det inte några bevis för det.
Att hela tiden rapportera om en viss religiös grupp i samband med en viss typ av dåd skapar förutfattade meningar i samhället, både bland befolkningen och bland media själva.
Det skapar en bild av att mord har religiösa förtecken och att muslimer är onda. När bomben smällde i Oslo innan attentatet på Utöya i somras, rapporterade tidningarna direkt om att det var islamister som låg bakom terrorattacken. De kom av sig lite när det sen visade sig vara en vit, etnisk norsk man som inte alls var muslim som hade utfört illdåden. Då kallade man det helt plötsligt inte för terrorattack längre. Som om det bara är muslimer som kan utföra terrordåd och att allt som muslimer gör också har terroristiska förtecken.
Ett annat väldigt aktuellt fall där jag tycker media visat stor brist på reflektioner över etiska gränsdragningar är rapporteringarna kring socialdemokraternas förre partiledare Håkan Juholt och hans bostadsbidrag. Där rapporterade media saker som stått i andra tidningar, utan att kontrollera fakta, publicerade ”sanningar” som sen visade sig vara rena lögner. Det strider rakt av mot den andra punkten i de pressetiska reglerna
”Var kritisk mot nyhetskällorna. Kontrollera sakuppgifter så noggrant som omständigheterna medger, även om de tidigare har publicerats. Ge läsaren/mottagaren möjlighet att skilja mellan faktaredovisning och kommentarer.”
och det var saker som var enkla att kolla upp, en surfning på riksdagens hemsida, eller ett telefonsamtal till riksdagskansliet och vips så hade man haft fakta.
En artikel som publicerades i min egen lokaltidnings nätversion 2011-10-13 hade rubriken ”Meningen som Juholt missade” och refererade till en text på riksdagens hemsida om bidragsreglerna. Problemet var bara att texten man hänvisade till hade uppdaterats och förtydligats EFTER skriverierna i tidningarna…vilket inte alls framgick av artikeln utan man raljerade över att han ens kunde ha misstolkat så tydliga regler...
En så oseriös rapportering och enkelspårig häxjakt som media ägnade sig åt på Håkan Juholt skadar allvarligt allmänhetens förtroende för media, och går därför stick i stäv med den första etiska regeln,
”Massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling”.
Men återigen får vi inte glömma… medias uppgift är visserligen att granska makthavare men också i allt för många fall just att sälja lösnummer.
